The not so careless wearer

Idag fick jag äntligen ha lektioner igen! Skönt att komma tillbaka till vardagen, för den är inte så illa ändå. Någonting som känns konstigt är att jag inte har varit och köpt block och kalender och sånt än för att jag inte har hunnit. Det känns som något man gör innan skolan börjar, men nu får det bli om ett tag, när jag har tid. Jag har tagit en sån där gymnasiekalender med massa erbjudanden och sånt i, men den håller inte riktigt den standard jag vill ha på en kalender. I årets utgåva finns en av de fånigaste och roligaste och underligaste reklamen jag någonsin sett:

OnePiece handlar om att ta det lugnt. Jump in your OnePiece och njut av ett slapparplagg du kommer älska mer än din mor. Vart [sic] du än befinner dig, på afterski, i sommarstugan, eller kanske bara en seg söndagmorgon är detta ett plagg med ett äkta statement

Who cares! 

Förutom det felaktiga språket (jag menar, man kan inte befinna sig i en riktning... var/vart...) är de omtalade sparkdräkterna i sig väldigt fula. Jag skulle inte ha en ens om min stilguru Patrick Wolf hade en sån på sig på alla sina konserter. Sen var beskrivningen väldigt löjlig. Genom att ha bära dräkten i olika situationer gör bäraren ett statement: "Who cares!" I care! Jag vill inte klä mig hur som helst.

På tal om mig och mode fick jag höra en väldigt rolig sak idag. En kompis var på Monki i Linköping där jag köpte min omtalade jacka och tydligen är jag omtalad där. Hon pekade på den jackan och sa att Pontus hade köpt en sån och expediten hörde henne och sa att det var en kille som hade köpt den jackan och att de tyckte att det var så kul. Tydligen har de lagt märke till att jag brukar komma och titta på kläder där och tycker att jag är cool. Denna person är alltså ingen mindre än moi :) Jag borde försöka utnyttja det här - de borde vilja sponsra en fattig student med snygga kläder! ;)

Dr. Pontus and Mr. Darcy

Jag nämnde ju det här med code switching tidigare idag. Code switching innebär att man använder sitt språk på olika sätt i olika situationer. T.ex. talar man oftast inte likadant med sina mor- eller farföräldrar som man gör med sina kompisar. Code switching kan också vara när man byter mellan två (eller flera) språk.

Som sagt funderade jag igår på min röst och min identitet. Jag kom då fram till att min röst inte överensstämmer med min identitet. Min svenska röst (den jag använder när jag talar svenska) är ganska mörk, vibrerande och hård vilket inte alls överensstämmer med den bild jag har av mig själv. Det är inte så att jag inte kan låta på något annat sätt eftersom när jag använder min engelska röst låter jag mycket mer mjuk och mild. Det jag kom fram till igår var att anledningen till att min svenska röst är så hård och mörk är att jag har blivit uppfostrad till att tala så och det är det som förväntas av mig som man – att ha en kraftig, mörk och kall röst. När det gäller engelskan däremot har jag format den själv efter mitt eget tycke vilket har resulterat i att den överensstämmer med min identitet. Jag är ingen “manlig” man och vill därför inte ofrivilligt framstå som en. Jag kan dock låta mjuk och mild även på svenska, men då oftast efter några glas vin eller liknande och det talar ju för sig självt, men fortfarande så visar det att det endast är psykologiskt – det finns hopp!

Min svenska röst har dock utvecklats mycket det senaste året. Den är på väg i rätt riktning, men kan fortfarande inte mäta sig med min engelska röst i att spegla min identitet.

Anledningen till att jag började fundera på allt detta är att jag ska läsa upp en dikt inför hela skolan (över 1000 personer!) på måndag och det är på svenska och just när man läser upp den här dikten är det viktigt att låta mild, mjuk och tröstande.

Language and sexuality and Romans and Americans

Nu är lovet snart slut. Skönt! Det känns som att jag blir ofokuserad av att vara ledig och jag tycker inte om att vara hemma hela dagarna. Fast jag har kommit iväg på en del roliga saker ändå, som förra helgens Stockholmsresa till exempel, och Halloweenfesten hos Sofia och Hannah förstås.

De senaste dagarna har jag ägnat nästan helt åt engelska: lite Frankenstein, men det är ju inget nytt, och min Interactive Oral. Ämnet, även om titeln inte är riktigt klar än, är Language and Sexuality. En hel del intressant research har gjorts de senaste dagarna. Jag har tillbringat några timmar med att läsa en bok på internet (!) som avhandlar detta ämne. Den är bra, men jag har hittat en sak som förvirrar mig:

Titta närmare på penetratee, male. Hur kan en man vara den passiva parten i vaginalt sex när den aktiva parten per definition är en man? Mina biologikunskaper täcker inte detta, så jag nöjer mig med att konstatera att latin i vissa avseenden tycks vara ett onödigt språk.

En annan underhållande upptäckt i min research är Conservapedia, vilket jag även efter att ha läst ett par artiklar trodde var en parodi. Sorgligt nog, måste man väl säga, har sidan seriösa avsikter. Artikeln om Homosexuality var riktigt lång och fylld med de mest korkade argument jag har hört. Den relaterade artikeln Bisexuality var också intressant. Beskrivningen i sig var ganska objektiv innan den kom in på homosexualitet generellt sett, men bilden och bildtexten till gav en annorlunda bild. Se nedan:

Jaha, så jag är alltså djävulsdyrkare? I'm a wicked man, indeed!

Mitt intellektuella intresse för hur homo- och bisexualitet porträtteras i litteratur och media har ökat den senaste tiden så allt sådant är intressant att läsa. Beväpnad med självkännedom, självsäkerhet och kunskaper i kritiskt tänkande är jag redo att kämpa mot fördomar och okunskap.

/The Handsome Devil (för att jag har en The Smiths-tröja på mig nu)

Je rêvais croisades, voyages de découvertes dont on n'a pas de relations

För ca tre veckor sedan köpte jag en diktantalogi med europeisk lyrik mellan romantiken och första världskriget (originalspråk + översättning). När jag sedan satt på tåget insåg jag plötsligt att jag ville kunna franska. Jag är ju en sådan som tycker om språk och litteratur och världen, så att bara kunna svenska och engelska började kännas begränsande. Jag har läst franska förut, men det var flera år sedan och mina kunskaper var inte särskilt djupgående. Jag hade glömt det mesta också. Jag kommer ihåg att jag var tvungen att slå upp "je suis" någon gång i våras. Det kändes alltså ganska hopplöst. Sedan pluggade jag en helg och sedan hade jag tur. Och imorgon ska jag åka till Bretagne och bo hos en fransk familj en vecka. Jag vet inte om det kommer att ha med litteratur att göra, men förhoppningsvis! Inspirerande kommer det säkert att vara. Dock kommer jag att bo mer än åtta mil från Landerneau där vi ska vara! Och jag kanske inte får träffa någon jag känner förrän på måndag. Läskigt. Och jag kan inte franska. Jag måste alltid vara värst! Men så är jag ju poet också och ur prövningar uppstår kreativitet. Att lida för konsten.