Kvällens drink: spenat

Det känns som att jag inte har fått i mig så mycket frukt och grönt den här sommaren eftersom jag inte har haft tid att göra ordentlig mat så ofta och inte haft de råvaror jag vill ha. Därför bestämde jag mig för att göra en nyttig smoothie som innehåller spenat, banan och apelsinjuice. Den ser väldigt grön ut, men den smakar mest banan, faktiskt.

Bosie's my BFF

Idag tog jag emot en alkoholleverans...som aldrig kom...som inte skulle komma. Istället hade jag och Alex hela Lokverkstaden för oss själva i några timmar vilket var mycket underhållande...efter att all disk var diskad förstås. Sedan var det dags för gatuteater i Motala och det blev ju ingen jättesuccé eftersom Motalabor inte gärna går ut i regnigt väder som det verkar, men om vädret tillåter blir det nog lyckat imorgon :) Ganska slapp dag i Motala som avslutades med pizza och hemfärd.

Gårdagens försök att se Wilde hindrades av min kära dator som inte tyckte att jag skulle få se slutet. En mycket bra film. Vacker. Jag älskar brittiska snobbar, men ogillar starkt svenska brats. Jag tycker inte att det är paradoxalt att jag tycker så eftersom de skiljer sig ganska markant. Om vi tar en typisk svensk brat kommer den att köpa den dyraste champagnen bara för att den är dyr och sedan hälla ut den bara för att visa hur mycket pengar den har. Bosie och Oscar skulle ha köpt den dyraste champagnen för att den också är den bästa och inte för att den kostar mycket. Oscar skulle köpa manschettknappar med ädelstenar för att de är de finaste och inte för att de är de dyraste. Skillnaden är att för Oscar och Bosie ligger fokuset på skönheten och njutningen och inte vad som står på prislappen. Och jag har fortfarande inte sett BBC-versionen av Brideshead Revisited på tal om Oxforddramatik. Jag har uppenbarligen en bild av hur mitt liv på universitetet ska vara: Äta...inte hummer på restaurang med Bosie och dricka champagne på släktgodset med Sebastian Flyte. Undrar om CSN-lånet räcker till det? Nej, men det betalar han självklart. Och nej, jag har inte alls en överromantiserad bild av hur universitetslivet kommer att vara. Inte alls.

Jag har köpt en klänning!

Fast det ser inte alls ut som en klänning...i alla fall inte på mig. Jag skulle nog faktiskt kalla det en tröja. Den är lite grå-grön och har triangulära nitar på axlarna. Den är inköpt på Vero Moda så nu har jag nog handlat kläder i alla typiska tjejklädbutiker. Jag Gina Tricot-debuterade förra veckan genom att köpa en beige silkesaktig skjorta. Vissa av mina tjejkompisar drar sig för att handla där för att det är för fjortisaktigt, men jag bryr mig verkligen inte om var jag köper saker så länge de ser bra ut på. Jag ser nog inte ut som någon fjortis ändå. Fast det kanske jag är, det vet jag inte. Ibland känner jag mig lite som en blandning av en översocial fjortistjej och en misantropisk gammal gubbe. Kontraster är ju bara för härliga.

Idag har jag, förutom att köpa tröjan, jobbat med extended och socialiserat mig lite i regnrusket. Nu ska jag se på Wilde igen. Lite Oxforddramatik är alltid mysigt och nog har jag saknat Oscar allt.

I väntan på...

Godot tänkte jag beställa ett eget exemplar av, men tydligen var den slut överallt...som alltid när det är någonting jag vill ha. Istället föreslog både Adlibris och Bokus att jag skulle beställa I väntan på Mona Sahlin. Jag känner mig otroligt manipulerad av vänstervriden media, asså :O Då får det bli ett second hand-exemplar helt enkelt. Det är ju mer miljövänligt, så jag borde inte klaga. Dock kostar det runt 100 kr mer när jag tittade på www.antikvariat.net (vilken för övrigt har varit till stor hjälp när jag har varit på jakt efter sällsynta böcker).

Because I (I!) think so, and it's completely normal!

Nu tänkte jag skriva om någonting som irriterar mig, även om det inte är aktuellt just nu. Dock händer det mig rätt ofta. Det är när jag uttrycker mina personliga åsikter och får höra att de är vänstervridna, politiskt korrekta och normativa.

Ordet "vänstervridet" känner jag en avsmak för. Bara ordet i sig: vänstervridet - som att det är vridet, tvingat i en onaturlig riktning och att det inte alls återger sanningen. Sen sammanhanget det brukar användas i: att jag har fallit offer för en vänstervriden media och har därför felaktiga åsikter som jag har blivit påtvingad och är för naiv för att ifrågasätta.

Sen att vara politiskt korrekt - det är det ju inget fel med i sig. Någonting blir ju politiskt korrekt, eller snarare någonting blir politiskt inkorrekt för att det går emot den uppfattning vi har om till exempel människo- och djurrätt. För den delen är jag gärna politiskt korrekt, men det som gör mig irriterad är när jag blir "anklagad" för att vara politiskt korrekt, alltså att jag egentligen inte tycker det jag uttrycker utan att jag känner mig tvungen att uttrycka det jag uttrycker för att jag vill uppfattas som politiskt korrekt. Kanske är jag rentav feg.

Som en påbyggnad på PK-saken kan jag även bli anklagad för att vara normativ, vilket känns ganska ironiskt när det handlar om mig, men normativ är jag tydligen eftersom jag delar åsikter med många andra i det här samhället. Jag tycker till exempel att medlemmar av alla kön ska ha samma rättigheter (!) och att vi bör förhindra miljöförstöring (!). Så tycker jag och många andra i dagens Sverige, vilket jag tycker är glädjande, men återigen stör jag mig på när termen används som en anklagelse. I vissa fall är det berättigat och jag gör det även själv: jag kan t.ex. klaga på att en person/ett företag/en organisation är heteronormativ och det gör jag med all rätt eftersom den anklagelsen innebär att personen/företaget/organisationen inte visar hänsyn till människor som inte passar in i heteronormen och som då lider av detta förtryck. Så Darcy dissar heteronormen, men samhället är ju faktiskt till stor del uppbyggt av normer som gör att vi ska kunna leva tillsammans. Det är en norm att vi respekterar varandras liv och egendom, alltså att vi inte ska döda varandra, och den normen skulle jag inte vilja avskaffa. Som en tänkande varelse känns det naturligt att uppskatta individens värde och det är kanske därför det har blivit en norm. Av liknande anledning blev det sen en norm att kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Utan en värld att leva i kan vi inte ha mycket till samhälle och därför har det blivit en norm att försöka bry sig om miljön. Att följa normer måste alltså inte vara en svaghet, det gäller bara att ifrågasätta dem. Jag följer de normer jag följer för att jag, utifrån mig själv och vad jag själv tänker och känner, håller med om att det är så vi bör leva.

Så ja, jag är queerfeminist, miljövän, vegetarian och välkomnande mot alla etniciteter för att jag tycker så. Jag har personligen kommit fram till de åsikterna genom att samla in kunskap från olika källor, tänka och utvärdera. Inte för att lilla naiva jag har blivit lurad av onda vänstervridande kommunister eller för att jag vill verka vara en bra människa eller för att jag vill passa in.

For today I am...me

Nu har Teaterbåten haft premiär och efter veckor av intensivt repande och jobbande har jag äntligen fått lite tid till mig själv. Idag, till exempel, har jag ägnat hela dagen åt Extended Essay vilket kändes väldigt skönt eftersom jag har varit ganska stressad över den. Visserligen älskar jag teatern och allt det jag har gjort de senaste veckorna, men jag har saknat litteraturen och litteraturanalysen - själva kärnan i mig - som jag inte har haft så mycket tid för. Så nu när jag äntligen vet vilka dagar jag är och inte är ledig kan jag planera och strukturera mitt liv så att jag hinner med allt jag vill och måste göra.

På tal om kärnan i mig och vad jag är har jag nyligen funderat lite på det där med vegetarianismen. Jag har inte tänkt på det eller lagt märke till det så mycket förut, men nu känns det faktisk som att Pontus Darcy Landström är en vegetarian - på riktigt. Det som väckte den här tanken var dels att även om jag är vrålhungrig dras jag inte till köttlukt, eller lukten av kött som tillagas (egentligen inget konstigt kanske med tanke på vad det luktar...), men främst det faktum att jag skulle må dåligt om jag åt kött eftersom min kropp inte längre är van vid det. Jag skulle faktiskt bli sjuk, eller vad man nu ska kalla det.

Och på tal om vad jag är känner jag mig fortfarande inte riktigt tillfreds med mitt hår. Som kanske känt var jag tvungen att klippa mig eftersom jag är med i musikalen Teaterbåten. Det spelar ingen roll hur många som säger att det är fint - det är inte jag. Punkt. Det kanske finns begränsningar för hur mycket jag är villig att lida för konsten, trots allt... För att kompensera för detta bestämde jag mig nyligen för att göra någonting åt mina gula tänder. Vad jag gjorde var att beställa ett tandblekningskit som jag har använt ett par gånger med stor framgång. Bilder på resultatet kommer senare.