Je rêvais croisades, voyages de découvertes dont on n'a pas de relations

För ca tre veckor sedan köpte jag en diktantalogi med europeisk lyrik mellan romantiken och första världskriget (originalspråk + översättning). När jag sedan satt på tåget insåg jag plötsligt att jag ville kunna franska. Jag är ju en sådan som tycker om språk och litteratur och världen, så att bara kunna svenska och engelska började kännas begränsande. Jag har läst franska förut, men det var flera år sedan och mina kunskaper var inte särskilt djupgående. Jag hade glömt det mesta också. Jag kommer ihåg att jag var tvungen att slå upp "je suis" någon gång i våras. Det kändes alltså ganska hopplöst. Sedan pluggade jag en helg och sedan hade jag tur. Och imorgon ska jag åka till Bretagne och bo hos en fransk familj en vecka. Jag vet inte om det kommer att ha med litteratur att göra, men förhoppningsvis! Inspirerande kommer det säkert att vara. Dock kommer jag att bo mer än åtta mil från Landerneau där vi ska vara! Och jag kanske inte får träffa någon jag känner förrän på måndag. Läskigt. Och jag kan inte franska. Jag måste alltid vara värst! Men så är jag ju poet också och ur prövningar uppstår kreativitet. Att lida för konsten.